Kebabjazz, brittpop och attitydmetall

Provinssirock 2000. Alamaailman Vasarat stal showen & Travis' Finlandsdebut en höjdare. Bloodhound Gang urinerade på scenen

Årets Provinssirock lockade storpublik - 57.000 inbetalda besökare sammanlagt. Festivalen var tre dagar lång, och skedde mellan senaste fredag och söndag. Vädret var kallt men inte regnigt, så det fanns ingen orsak att inte kolla in vad banden hade att erbjuda.

På fredag inleddes festligheterna med det melodiska metallbandet Sonata Arctica från Kemi. Det unga bandet låter ungefär som Stratovarius, men har mera slående refränger. Spelningen gick fint, enligt sångaren Tony Kakko var det en av bandets tio bästa någonsin.

Queens Of The Stone Age var festivalens första utländska namn. Bandet spelar så kallad stoner rock, vilket betyder retrofärgad rock med gitarriff modell Black Sabbath, och ett överlag mycket flummigt och drogat (?) sound. Ganska intressant, men ingen höjdare.

Bloodhound Gang var huvudartist på fredag kväll. Amerikanerna spelar cross-over (d.v.s. en blandning av vad som helst), men om sanningen skall fram så har de nog egentligen ingenting att komma med musikaliskt. Bandet vet förstås om detta, och kompenserade med att ha den mest överdrivna showen av alla. Mellan nästan varje låt presenterade sångaren Jimmy Pop något nytt publikfrieri. Vissa av upptågen var ganska roliga, andra litet väl smaklösa. Blodhundarna övertalade till exempel en pojke ur publiken att dricka så mycket läsk (mot betalning) på scenen under showens gång, att han spydde flera gånger. Sedan hällde de mjölk genom en tratt in i hans byxor. Basisten urinerade på scenen (något skyld av basen), och en stor Pacman sprang omkring ett litet tag. Bandet försökte också få medlemmar ur publiken att komma upp scenen och klä av sig nakna, och lyckades faktiskt med det. Fem män och en kvinna tog chansen. Jimmy Pop meddelade att han inte kan förstå varför gatunamnen står på svenska på gatskyltarna i Helsingfors. Nå, amerikanerna är ju inte kända för sin allmänbildning precis. Pop fick också publiken att ropa ut hur mycket de hatar svenskar och ryssar. Helt onödigt pajasande.

Oavbruten "crowdsurfing"

Fredagens höjdarspelning gjordes av Alamaailman Vasarat, som spelade originell instrumentalmusik i paviljongen. Publiken diggade för fullt, och folk surfade oavbrutet omkring på varandras armar och dykte från scen.

Hamrarna från undre världen har en sättning på fem man, och instrumenten är cello, sopransax, trombon, tramporgel och trummor. Vissa låtar är tunga och grymma, och påminner om någon slags superbrutal thrashmetall (med litet annorlunda instrument), medan andra låtar kan vara lugna och jazziga. "Kosher-kebab jazz-filmmusik" kallar bandet självt sin musik.

Överlag måste man säga att spelningen var festivalens vackraste, brutalaste, roligaste och originellaste - allt samtidigt!
- Det här var vår första "heavy-spelning", det var litet surrealistiskt när publiken härjade för fullt också när vi spelade ballader, kommenterar cellisten Marko Manninen i en exklusiv JT-intervju.
Finns det folk i Finland som uppskattar excentrisk musik?
- Det verkar ju så, eftersom det faktiskt kommer folk på våra spelningar. Vi är överraskade över det själva!
Hur kommer man på att spela på det där viset?
- Stilen kändes som rätt lösning när vi började spela. Någon kommer med en melodi, och sedan "förstör" vi den tillsammans så mycket som möjligt, förklarar Manninen.
- Våra influenser är precis vad som helst, men överlag kan man säga att moll är bra, dur är dåligt. Heavy är också bra.
Bandets filosofi och metod kräver övervakning.
- Vi har faktiskt en "dur-kommission", som övervakar oss. Varje gång någon av oss vill spela något i dur får han ett krux på en lista på väggen i vår övningslokal, berättar saxofonisten Jarno Sarkula.
- Nuförtiden får man också ett krux om man blir ertappad med att dricka halloncider eller något liknande!
Vad är syftet med musiken?
- Vi försöker skapa bilder i lyssnarens huvud. Våra låtnamn är faktiskt ganska utstuderade, vi kan i bland spela en låt flera månader innan vi kommer överens om ett passande namn.
- Låten "Kebab tai henki!" ("kebab eller livet!") handlar till exempel om en kebabtjuv. Vi har gjort en video till den också.

Ett genialt band, helt enkelt!

Attitydtungrock från USA
Lördagen lockade mest publik. Först ut var svensken Andreas Johnson. Johnson och hans band spelade ganska acceptabel pop, men publiken var stendöd ända fram till MTV-hitten "Glorious", och efter den blev det lika dött igen.

Det har varit mycket tal om det nya finska löftet Kemopetrol på sista tiden. Det mest intressanta med bandet är den genomarbetade ljudbilden, men i solskenet på Provinssi mitt på eftermiddagen lät det på något sätt inte rätt. Tvivelsutan skulle musiken fungera bättre på någon mindre och mörkare klubb.

Dagens första större namn var amerikanska attitydtungrockarna Deftones, som gjorde en bejublad spelning. Bandet utnyttjar en aning mer dynamik och melodier än många av sina artfränder, och det receptet gick bra hem. Nämnas bör att ett av bandets mer ovanliga grepp var när den uppenbarligen ordentligt berusade gitarristen Stephen Carpenter spydde på scenen.

Kent från Sverige gjorde ett säkert intryck när bandet intog stora scenen senare på kvällen. Hittarna "Om du var här" och "Musik non stop" fungerade förstås utmärkt, och det var roligt att höra publiken sjunga med på svenska. Litet överraskande var att sångaren Joakim Berg pratade svenska mellan låtarna, men å andra sidan varför inte? - Om ni inte förstår vad jag säger är det bara att ropa "håll käften, svenskjävel", uppmanade han.

Sista band ut före huvudattraktionen H.I.M. var engelska Asian Dub Foundation. Bandet spelade "asiatisk djungelpunk" energiskt och uppiggande, och var sist och slutligen en ganska trevlig överraskning.

Hysteriskt före H.I.M.
Finska stjärnskottet H.I.M. spelade sist på lördag. Redan en halvtimme innan konserten skrek tonårsflickorna hysteriskt när de inbillade sig att de såg en skymt av idolen Ville Valo bakom scenen. Johanna Djupsjöbacka och Anna-Lena Långbacka från Terjärv tog det lugnare. - H.I.M. har vi sett förr. Jag har kommit för att se Deftones, Kent och Rage Against The Machine. Jag var rädd att Deftones skulle spela mest låtar från den nya skivan som just har kommit, men de drog mest gamla kända låtar, så det var bra, tycker Johanna. - Jag har kommit mest för Kent, Rage Against The Machine och Crash. Kent är alltid bra, anser Anna-Lena. Är det roligt på Provinssirock? - Jo. Jämfört med i fjol är det ett minus att det är så kallt, men annars är det bra.

Senare när H.I.M.:s konsert väl började uppstod värsta trängseln under hela festivalen vid den stora scenen. Sångaren Ville Valos mångomtalade karisma bet bra på publiken, och H.I.M. levde ganska väl upp till förväntningarna. Det en timme långa setet passade bandet utmärkt, eftersom hittarna inte har hunnit bli så många ännu. En verklig överraskning var att det inte var H.I.M. som kom tillbaka ut på scenen och spelade tre extranummer, utan ett annat band som hette någonting "Šand The Blues Explosion". Det andra bandet bestod visserligen av en trio från H.I.M.: Gitarristen Lily Lazer sjöng och spelade gitarr, basisten Mige spelade förstås bas, och Ville Valo trummade. Jo, han kan faktiskt spela trummor helt hyfsat. Bandet spelade simpel heavy, och en skiva lär vara på kommande mot slutet av året. Tro det den som vill.

Sympatiskt Travis övertygade
Travis från Glasgow, Skottland, har gjort succé i Storbritannien med sin senaste skiva "The Man Who", och har fått två Brit Awards i kategorierna "bästa band" och "bästa skiva". Bandet debuterade i Finland på söndag eftermiddag, och vilken debut det blev! Travis spelar ganska typisk melodiös brittpop, men jämfört med vissa kolleger har bandet mera musikalitet att erbjuda och verkade också ha mindre attityd- och drogproblem. Bandmedlemmarna gav helt enkelt ett mycket sympatiskt intryck. Sångaren Fran Healy är karismatisk på scen, och tog sig tid att på bred skotsk engelska prata och skämta med publiken mellan låtarna. Travis spelade avslappnat och vackert, och det perfekta soundet gjorde att också små nyanser kom fram i musiken. Spelningen passade som hand i handske på den soliga söndagseftermiddagen, och bandet fick helt säkert många nya fans. Travis spelade som extranummer en version av Britney Spears' tuggummihit "Baby One More Time", och den utklassade originalet med 10-0. Minst. Travis' version var så känsloladdad och vacker, att man knappt kände igen låten.

Rage Against The Machine var det kanske största utländska namnet på årets Provinssirock, och bandet spelade sist på söndag. Bandet låter likadant live som på skiva, det vill säga tungrock med rapsångare och vänsterpolitiska texter, och mycket berg och dalar i musiken. Refrängerna är som gjorda för publiken att studsa till. Gitarristen Tom Morello är bandets verkliga äss i rockärmen, han får fram underliga ljud ur sin gitarr som ingen annan. RATM öppnade något överraskande med MC5-covern "Kick Out The Jams", och sedan följde en timme med bandets egna hittar. De spelade bara två extranummer, varav det sista självfallet var klassikern "Killing In The Name". Showen gick bra hem hos publiken, men nog var den väl litet i det kortaste laget?

(Jakobstads Tidning, 21.6.2000, Michael Karlsson)